I världen finns där många fina människor, som kan se ut att må hur bra som helst. Men på insidan finns där mycket ingen annan kan se. Inte ens du eller jag kan se det. Vi kan bara tänka och undra men inte mer, vi känner kanske inte personen? Men där finns en del saker som gör otroligt ont i mig. Något som bokstavligt talat gör mig ledsen. Det är när folk hånar och skrattar åt andra människor, dömer dom utefter rykten, dömer dem utefter deras diagnoser, utseende med mera. Det finns inget värre!
Jag ser många och har själv varit med om att folk bland annat har skrattat och hånat en (alldeles för många gånger) för att man har olika diagnoser inkl bokstavsdiagnos och dömer en utefter rykten. Som tycker att man inte ska klaga, man ska inte må dålig, man ska inte vara nedstämd, man ska inte vara ledsen för att ”det kunde ha varit värre”. Ni som inte har varit med om det kan inte ana hur ont det gör för en människa som har någon form av diagnos. Hur mycket det kan såra, hur ledsen det kan göra en. För det är inte så enkelt alltid att tänka så. För varje individ är en egen individ och tänker och känner på sitt egna sätt.
Vi har liksom inte valt att vara sjuka, ha olika diagnoser, må dåligt psykiskt/fysiskt och så vidare. En del diagnoser föds man med och det är inget man kan göra åt. Det går liksom inte att välja bort det, men man kan lära sig leva med det och hantera det. Men det är något varje individ får göra på sitt sätt, utan din, min eller någon annans påverkan!
Jag har till exempel bland annat följande diagnoser: ADHD, diabetes, överrörliga leder, nerver i kläm i bland annat händerna, är döv på ena örat, misstänkt fibromyalgi (under utredning) ständigt värk och smärta i hela kroppen, i lederna, i musklerna 24/7 och samtidigt ha en kropp som inte fungerar som den egentligen borde..
Men jag har inte valt att jag skulle bli född med ADHD, jag har inte valt att få diabetes, jag har inte valt att vara överrörlig i leder, ha nerver i kläm, eventuellt fibromyalgi eller att bli döv på örat och jag har definitivt inte valt att gå med ständig smärta 24/7 och jag kan faktiskt inte välja att födas om på nytt och slippa allt detta..
Jag är så trött på att bara för att man har diagnoser och sjukdomar så ska man bli hånad, både av familj, släktingar, bli behandlad som om man inte är som alla andra framförallt av människor som inte ens känner en. Varför kan vi inte låta varandra vara utan att försöka sänka varandra? Är det så svårt? Inte för min del iaf.
Jag har inte valt det, mina medmänniskor har inte valt det. Ingen har valt det om det inte är så att det är självförvållat! Men oavsett vad så ska man inte behöva utstå sådant.
Jag har fått lära mig att leva med det och anpassa mig, mitt liv och min vardag utefter vad min kropp klarar av, mina diagnoser med mera. Inte för att folk i omgivningen ska behandla en annorlunda, ha roligt åt det, skratta åt det och tro att det är en ren dans på rosor för det är det inte!
Så det gäller att inte ta allt för givet här i livet men framförallt måste vi inse att en människa som ser ut att må bra kanske inte gör det, för på insidan kan där finnas något du inte får ta del utav.
Vad tycker ni? Har ni varit med om detta innan? Kommentera gärna vad du tycker.
