Allt jag önskar är att få mitt gamla liv tillbaka. Att få vara mitt gamla roliga jag, kunna umgås med vänner, få må bra psykiskt, vara social med mera. Jag vill ha mitt gamla liv tillbaka utan social fobi. Men en sak vet jag! Jag ska jobba mig dit igen. Nu SKA jag må bra och jag ska vinna över min sociala fobi och min ångest! Det kommer nog bli mycket ångest, svett och tårar. Men jag ska inte ge mig!

  Oj! Nu är det dags för nästa del i min serie "att leva med social fobi". Helst klart med blandade känslor. Men jag ska försöka, det är det minsta jag kan göra ;)   Hur är det egentligen att ha social fobi och ha vänner som förstår och som inte förstår? Hur är det med familjen? Förstår dom?   Jag kan börja med att jag har en så otroligt fin familj som är förstående. Mamma har själv haft social fobi och hon vet hur det är och Pappa är också förstående sedan Mamma hade det. Så dom vet hur dom ska agera och göra. Hur det är med min släkt vet jag inte. Jag vet ärligt talat inte hur förstående dom är eller om dom inte är förstående, jag träffar knappt dom. Men min familj är otroligt förstående och det är jag så otroligt glad för :-)   Mina vänner jag har kvar är tack och lov förstående, dom förstår att jag inte kan vara lika social längre, dom vet att jag inte kan åka tåg och mötas upp för en fika, lunch eller shopping eller gå ut och festa loss. Visst försöker jag och jag lyckas träffa mina vänner ibland. Men då är jag också helt slut i några dagar efter. Men allt beror helt klart på hur min ångest då är också. Känner jag en enorm ångest för att ta mig ut/iväg så går det inte alls. Vem hade velat umgås med en vän som gäspar hela tiden och är ledsen av ångesten? :/   Sen har jag haft otroligt oförstående vänner. Som kallade sig mina vänner men visade sig att inte vara där. Som lämnade mig när jag inte kunde vara till lags, när jag inte kunde umgås ofta, när jag inte kunde åka och shoppa, fika, luncha till exempel. Det är så otroligt tråkig att förlora vänner och det känns rent ut sagt som en fet jävla käftsmäll. För när man behöver sina vänner absolut som mest så finns dom där som minst! Men det fick mig även att vakna upp. Jag behövde inte dom i mitt liv, jag klarade mig utan dom. Varför ska jag ha vänner som inte är förstående? Det är mycket bättre att ha vänner som vet hur läget är, kan anpassa sig lite ang hur det är, men fram för allt som är förstående. Jag har kontakt med mina närmaste vänner dagligen. Antingen via skype, sms, samtal eller messenger. Även fast jag inte kan vara framför dom IRL så är jag bara ett videosamtal bort :-) ♥   Så vad jag både har märkt och sett är att folk idag inte riktigt vet hur dom ska hantera vänner med social fobi. Folk vet inte så mycket om social fobi som dom kanske borde. Det är så otroligt viktigt att vi som har det är mer öppna om det, pratar mer om det och informerar våra vänner och omgivning om vad det är, varför det är som det är och hur man som person fungerar med social fobi. Vi alla är olika individer och social fobi är också olika från person till person. Det som jag tycker är mest viktig, kan ni gissa vad det är? Att INTE lämna/säga upp bekanskapen med en vän som har social fobi. Fråga istället hur det är för personen, vad det innebär för dig som vän och hur du ska agera/göra när din vän ev får panikångest attack. Våga fråga det är det bästa man kan göra som närstående. Social fobi är ångest för sociala sammanhang och personen behöver inte få mer ångest för att ens vänner lämna en. Det kan tyvärr bara resultera i att en person tror att man inte är normal och att ingen vill vara vän med en. Jag hoppas ni förstår hur/vad jag menar?   Det som även är viktigt att veta är att det finns olika varianter av social fobi. Men det bästa man också kan göra är googla fram Social fobi och läsa mer om det. :-)   Jag tänkte även ta och svara på frågor jag har fått mailade till mig samt kommentarer för första delen i min "serie" att leva med social fobi. Jag vill även passa på att tacka för alla frågor, alla kommentarer och all pepp och beröm jag har fått! Det värmer otroligt i mitt hjärta ♥   Har du förlorat vänner eller fått fler vänner pga din sociala fobi? Tänker mer på att du som har social fobi kanske hittar andra som också har det och på det viset lär känna fler.
Jag har tyvärr (eller kanske inte tyvärr?) förlorat en del vänner. Folk som tyvärr är helt oförstående och inte förstår att jag inte kan vara lika social just nu. Folk som kallades sig mina vänner men vände ryggen när jag behövde dom som mest typ. Det var som en ren jävla käftsmäll! Det är både enormt tråkigt men bra, för det visade helt klart vart dom står - att dom inte är mina riktiga vänner. Visst gör det ändå ont i en att förlora vänner när man befinner sig på botten och försöker ta sig upp. Men jag har hittat några nya vänner som förgyller mitt liv och finns där för mig och några som också har social fobi, men jag har även vänner och folk i släkten som sedan innan har social fobi. Men några fler vänner har jag också fått som sagt och det är otroligt roligt ♥   Till nästa inlägg tänkte jag även att ni ska få chansen att ställa frågor. Undrar ni något ang social fobi, ångest eller något annat? Ställ gärna din fråga så besvarar jag den i nästa inlägg.   Har ni också social fobi eller ångest så får ni gärna dela med er av er story, om ni vill. Jag vet om att jag är inte är ensam om detta, utan att det finns så många fler här i världen som har social fobi och ångest.
Hoppas ni alla har haft en fin Lördag!
Kram från mig ♥   Ps: Jag svarar på fler frågor i nästa del. Inlägget blev på tok för långt tycker jag. ;-)

Nej, jag är inte gammal för att jag stickar. Nej, jag är ingen gubbe för att jag stickar.
Nej, jag är inte bög/homosexuell för att jag stickar.
Nej, jag är ingen pensionär för att jag stickar.
Nej, jag är inte en fjolla för att jag stickar.

Och för den delen är jag inte heller varken han, honom, hon eller henne. Utan jag är en hen!

Så jag undanber alla där ute som har åsikter, ska könsdefiniera mig, kränka mig eller "bestämma" min sexuella läggning bara för att jag stickar att skriva ner det på ett papper och kasta i papperskorgen iställer för att posta rent ut sagt knäppa kommentarer.

För jag bryr mig helt ärligt inte om det (jag himlar bara med ögonen och raderar kommentarerna). Jag stickar för att jag tycker det är kul, för att jag kan göra det och för att det är som terapi för mig. Jag köper till exempel hellre ett nystan garn för 50:- sätter mig i soffan en kväll och stickar en egen mössa än går och köper en ny för 200kr. Jag stickar för att jag både kan och vill. :-) Så nästa gång någon tänker posta en kommentar, tänk er lite för. Man är inte varken homosexuell, fjolla, pensionär, gammal eller en gubbe för att man stickar. Alla har vi våran hobby/intresse och sen vad det är har ingen betydelse. Det är upp till var och en vad deras intresse är. :-)