Din varukorg är för närvarande tom!
Att leva med social fobi! Del #1

Jag kommer nog få dela upp detta i två eller tre delar, annars kommer nog inlägget bli på tok för långt. ;-)
Okej, då kör vi! Jag har sedan 2014 känt en märkbar ångest. Ångest för att gå ut, ångest för att träffa andra människor men även en generell ångest. Som jag inte just då tänk att det kan vara social fobi, utan jag har då bara tänkt att detta går nog över. Men efterhand som tiden har gått så har ångesten bara blivit mer och mer, jag har bara känt ännu mer ångest av att gå ut, att vara social, åka kommunalt, träffa vänner/familj, åka och shoppa, fika med vännner och familj, åka och handla eller rent av gå ut och hämta posten.
Jo, Jag klarar inte av att vara bland andra människor eller i folkmängder, jag blir rädd, känner mig inte trygg, jag kan få panikångestattacker (med yrsel, svårare att andas med mera), börjar gråta och flyr från situationen jag är i just då. När jag mår som bäst och känner mig som tryggast och inte känner ångest är i mitt hem, i min trygga borg. Där jag även kan kontrollera och vara för mig själv i mitt rum. Vilket ibland känns som ett fängelse (jag har aldrig suttit i ett fängelse, men kan tänka mig hur det kan kännas).
Kommentarer
10 svar till ”Att leva med social fobi! Del #1”
-
Vet precis hur det och lider av samma men mig vill dom tvinga ut på arbetsmarknaden och jag mår så dåligt över bara tanken på det. I januari ska dom börja tvinga ut mig på arbetsmarknaden och det känns inte alls okej. Jag har vart sjukskriven sedan slutet på juli och går på KBT och märker ingen skillnad men läkaren fann sin store snilleblixt och tycker att jag ska ut på arbetsmarknaden och psykologen lika så. Jag klarar knappt av att åka och handla eller gå till skolan och dagis med mina barn.Kramar
-
Hej! Jätte modigt och otroligt bra att du berättar om detta ☺ Som du skrev, det finns fler där ute.Jag har social fobi, men inte lika mycket längre.Min fobi blir värst när jag hamnar i depression och när jag är bättre från depressionen så är det från dag till dag.Fortsätt kämpa ♡
-
Modigt och bra av dig att berätta din historia! Vi måste alla berätta våra historier för att bli hörda, för att få andra att förstå. Jag har inte social fobi (många tror att jag har det, men jag har inte velat utreda det) men har en del svårigheter med vissa saker. Jag berättar även min historia på min blogg, om hur det är att leva med en kronisk osynlig sjukdom. Det är inte många som vågar prata om sin sociala fobi. Jag känner flera stycken med social fobi som inte vill prata om det. Så jag tycker du är riktigt stark som berättar din historia!
-
Du vet jag med haft/har social fobi. Jag klarar av att gå ut och vara ute samt även ta bussen in till stan. MEN jag känner fortfarande av sociala fobin och jag brukar bli helt slut efter den ansträngning det är för mig att komma iväg till stan vissa gånger. För några år sen var jag bara ut om jag var tvungen tillex om jag hade en läkartid som var viktig. Annars var det min dåvarande pojkvän som fick göra allt! Handla mat, hämta ut paket, ringa telefonsamtal. Jag är glad att jag kommit så långt jag har kommit, men jag var ju så illa tvungen att lära mig. Har alltid musik i öronen då jag är ut och då känns allt så mycket lättare, jag kan stänga ute omvärlden men är ändå närvarande så att säga.Jag brukar ha det jobbigt om det är lång kö på affären tillex. Känns i hela kroppen, börjar svettas som f*n, vill bara bort hem. Det kommer bli bättre för dig med, även då det kan ta tid <3.Jag har haft tur… Jag måste inte ha nån sysselsättning för alla handläggare jag haft på fk har varit förstående hitills. Det måste ta sin tid. Jag var ju iväg en dag på sysselsättning men det blev bara pannkaka av det.Förstår precis hur du mår och känner det.
-
Måste vara fruktansvärt jobbigt, känner igen en del i det du skriver, och det är jobbigt nog.Starkt av dig att dela med dig av ditt liv.
-
Jag har social fobi och haft det sedan 9 år tillbaka efter mobbing i högstadiet och något år efter. Förstod inte vad det var med mig tills jag läste om någon annan som hade det. De första åren ville jag inte gå ut och kunde inte gå och handla själv. Träffade min pojkvän för nästan 7 år sedan och sedan dess har han hjälpt mig och jag har blivit bättre och bättre hela tiden. För 1 år sedan tog mig tid att gå till psykolog för jag kände att jag behövde hjälp med den sista biten och framför allt med mitt tänkande. Jag blir bättre hela tiden, men oftast finns det alltid delar att fobin som sitter kvar resten av livet. Vilket jag kan acceptera, bara jag kan leva och göra alldagliga saker utan att blir ett nervvrak. Just nu är jag ute på arbetsträning, det gör mig väldigt trött, men jag vet att det är bra för mig.Jag har fått höra att man INTE får papper på social fobi, vilket jag kan se att du fått (om det nu är dina papper det finns bild på här i inlägget).
-
Hej Tobbe! Jag vet hur det är att leva med en som hade så,tyvärr finns han inte mer.Men har du fått problem KTB, det tror jag många i din situation skulle må bra av. Då går man till pudelns kärna och får bra verktyg att hantera det. Konkreta verktyg.Har du masktätheten på mössan . Tänkte hinna sticka två innan jul Kram Iréne
-
Usch, vad jag känner igen mig i ditt inlägg. Det är verkligen skitjobbigt att leva med. Jag har varit sjukskriven en längre tid nu, och försökte verkligen hålla någon slags grundnivå med sociala kontakter. Träffa familjen ibland, inte neka att träffa kompisar, gå och handla osv. Men jag pallar inte. Kändes vidrigt när jag insåg att jag inte vill eller orkar åka på t.ex kalas. Trots att det "bara" är närmsta släkten. Tror att många har svårt att förstå. Har senast idag haft en konversation där jag försökte förklara varför jag undviker att åka ner på stan, in i det längsta. "Men är det inte bättre att bara göra det? Om du låter bli så låter du ju ångesten vinna. Och det blir svårare att komma tillbaka till ett normalt liv." Man vill bara skrika, JAG VET! för det gör ju ingen skillnad. Jag fixar det ändå inte.För tillfället lämnar jag inte min lägenhet för annat än läkarbesök, och någon enstaka gång för att handla. Men annars icke.
-
Hej, tack för dina ärliga tankar, det hjälper en utomstående till större förståelse. Jag har barn som har/har haft en social fobi-problematik. Utan att ha egentliga belägg för det så har jag, dels själv känt och även som närstående uppfattat andra, att livet ibland blir för stort. Det är som att vi har en kostym på oss som är för rymlig och förstor, och där ryms oro, otrygghet, obekvämlighet. Helt enkelt en för stor värld att orientera sig i. I denna förstora värld så blir det för kroppen ett naturligt sätt att reagera med social fobi. Det bästa är när kostymen passar perfekt, då lever man fullt ut. I samhället idag ställer krav på oss att vi ska leva utefter en standardmall som i grunden har en stor kostym. Det ställs krav på social kompetens, vi ska utvecklas och vi ska upptäcka världen och vara världsvana, glada och trygga. När man drabbats av social fobi så har jag uppfattat det som så att samhällets krav på att snabbt bli fungera normalt igen är också de ställda utifrån en mall och ofta förväntas man blir "frisk" bara man får gå på KBT några gånger. Det är tyvärr mer komplext än så är min erfarenhet. Som mamma till ett drabbat barn så hjälpte inte KBT nämnbart. Men jag valde att hjälpa mitt barn genom att vi skapade en liten värld där han inte hade kravet på sig att gå "utanför sin trygghetsram". Han fick vila i denna bubbla rejält utan att någon ställde krav och jag var hans sköld mot "den hårda världen" utifrån. Han hade ingen kontakt med sjukvården alls utan fick vila från detta. Sakta så började han kunna göra sin kostym större och han började kunna röra sig utanför sin bubbla och trygghetsram. Bara han kunde veta hur och det gick upp och det gick ner men sakta framåt. Idag mår han bra, men det tog år och det hela "självläkte" skulle jag vilja säga. Han tog sina framsteg i egen takt utan krav från sjukvård och samhälle. Han ogillar fortfarande en rad situationer, och dessa undviker han helt enkelt. Han känner sig väl
-
Jag har social fobi, alltid haft det mer eller mindre sedan jag var liten. För min del handlar det mycket om talet. Jag kan vistas ute bland folk, har inga problem med större folksamlingar o.s.v. Däremot har telefoner varit mycket problem för mig (speciellt myndigheter) och mer privat umgänge med folk jag inte känner så bra (som parmiddagar). Har inte velat skriva om min fobi på min blogg och så (men är å andra sidan inte hemlig med det om någon frågar irl) ,men blir alltid lika glad när jag ser folk som vågar skriva om det/vara öppen med det. Tror det avdramatiserar när folk får se alla möjliga personer berätta, att det kan vara vem som helst – kvinnor, män, unga, gamla och folk som uppfattas som normala/välanpassade i övrigt….
Lämna ett svar