Och ja ni som undrar ang årtalet 1998, det är för att psykiatrin har journaluppgifter på mig sedan dess. Det var då jag fick min ADHD diagnos.
Jag tänkte jag skulle skriva lite och dela med mig utav mina tankar ock känslor ang social fobi. Berätta om min sociala fobi och hur det begränsat mig och mitt liv. Det är ingen dans på rosor utan snarare ett nästan helvete vissa dagar, för det begränsar verkligen mitt liv. Vissa dagar känns det som att jag lever i ett fängelse rent ut sagt.
Jag kommer nog få dela upp detta i två eller tre delar, annars kommer nog inlägget bli på tok för långt. ;-)
Okej, då kör vi! Jag har sedan 2014 känt en märkbar ångest. Ångest för att gå ut, ångest för att träffa andra människor men även en generell ångest. Som jag inte just då tänk att det kan vara social fobi, utan jag har då bara tänkt att detta går nog över. Men efterhand som tiden har gått så har ångesten bara blivit mer och mer, jag har bara känt ännu mer ångest av att gå ut, att vara social, åka kommunalt, träffa vänner/familj, åka och shoppa, fika med vännner och familj, åka och handla eller rent av gå ut och hämta posten.
Men varför klarar du inte det tänker nog en del som inte är insatta i Social fobi och ångest?
Jo, Jag klarar inte av att vara bland andra människor eller i folkmängder, jag blir rädd, känner mig inte trygg, jag kan få panikångestattacker (med yrsel, svårare att andas med mera), börjar gråta och flyr från situationen jag är i just då. När jag mår som bäst och känner mig som tryggast och inte känner ångest är i mitt hem, i min trygga borg. Där jag även kan kontrollera och vara för mig själv i mitt rum. Vilket ibland känns som ett fängelse (jag har aldrig suttit i ett fängelse, men kan tänka mig hur det kan kännas).
Som det är idag så har min ångestproblematik blivit sämre det senaste året (om inte längre tillbaka). Jag har blivit isolerad i mitt eget hem, min trygga borg. Jag går aldrig ut ensam, jag klarar det inte just nu. Under en tid förra året så gick jag ut ett fåtal gånger på en 3 månaders period.
Men för att det inte ska bli rörigt så kan jag ta ett exempel för er:
När vi är bjudna på ett kalas hos någon i familjen/släkten så blir det alltid att jag stannar hemma. Jag får ångest av bara tanken på att gå ut, åka bil, åka på kalas och vara social. Även fast jag känner varenda en människa på kalaset och vet att jag kan känna mig trygg där så går det inte. Det tar emot, det blir stopp och jag blir antingen sur eller ledsen av tanken på att åka någon stans. Vilket är enormt tråkigt, för allt jag idag vill är att kunna gå ut som innan. Kunna vara social, umgåst med folk, springa på stan hela dagen och shoppa, luncha, äta middag och fika. Men det går inte längre. Jag är fast i mitt egna hem. :( Jag är numera aldrig med på något kalas, åker inte och hälsar på någon, umgås inte med någon förutom min familj jag bor med.
Så nog är det tufft och det finns så mycket mer jag har att skriva om min sociala fobi i nästa inlägg (bland annat mina vänner och mycket mer). Jag känner att jag får runda av mitt inlägg här innan det blir på tok för långt och lite rörigt :-)
Men tills nästa inlägg tänkte jag även att ni ska få chansen att ställa frågor. Undrar ni något ang social fobi, ångest eller något annat? Ställ gärna din fråga så besvarar jag den i nästa inlägg.
Har ni också social fobi eller ångest så får ni gärna dela med er av er story, om ni vill. Jag vet om att jag är inte är ensam om detta, utan att det finns så många fler här i världen som har social fobi och ångest.
Hoppas ni alla får en fin Onsdag!
Kram från mig ♥
